knjiga

Helg...
Jag hade rätt när jag trodde att jag skulle få en tråkig helg. Men den vart inte fullt så tråkig som jag trodde. Kan bero på att jag sysselsatte mig typ hela lördagen. Jag kan berätta att jag har varit så duktig, faktiskt. Jag har
1. städat mitt rum
2. rensat ut grejer
3. rensat ur och lagt ner andra saker i kistan
4. tagit ner och satt upp en hylla
5. bäddat om i sängen
6. sorterat mina böcker och ställt vissa på den nya hyllan
7. kört bil.
8...
eh, det var nog slut där. Men fatta! Jag har varit riktigt duktig, eller hur? Sen så var det ju tråkigt egentligen, men jag var i alla fall sysselsatt nog att inte krypa ur skinnet och låta det klättra på väggarna. Men idag! Då blir det Karlskoga så det ryker om det. Ska åka om två timmar och jag bara räknar sekunderna. Då blir det lite socialt umgänge med Fröken Lund och imorn kommer väl C och hämtar upp mig och drar iväg mig till Hallsberg för några dagar. Och jag kan säga så här, jävel va gött!

Rekommenderas: Mat

Con Amore*

Tja... Hur gick det här till? Jag sitter i en bil med Timothy... Jag. I en bil. Som är blå. Med min granne. Timothy. Han, den där. Timothy. Som har ignorerat mig sedan vi blev avvinkade av våra föräldrar. Framför dom är han aldrig otrevlig. Nej, nej. Ingen av dom kan riktigt förstå varför jag avskyr honom så mycket - för han är ju ett helgon. Visst, var blinda då, gamla människor. Jag bryr mig inte. Inte ett dugg. Alls.
Okej, jag ska sluta - jag bryr mig så förbannat. Den killen är djävulen själv och det är bara jag som ser det. Man blir så irriterad. Men, det är väl lika bra att jag gör det bästa av situationen. Få se, vilken taktik..?
Jag log stort och vände mig mot honom. Han stirrade stint på vägbanan, som om den hade gjort honom något ont. "Jo, Lucifer", glömde jag nämna att vi har kärleksfulla smeknamn på varandra? "vilken söt bil du har." I själva verket var bilen mer än söt. Den var riktigt frän, om man får använda töntiga ord som det. Det får man, enligt mig. I alla fall i sitt eget huvud - och jag spenderar väldigt mycket tid där uppe. Jag tyckte om bilen, i alla fall - men det kommer han aldrig få veta.
"Tyst, Lilith, din röst skär i mina öron och stör min koncentration." Jag googlade Lilith en gång och resultatet var inte så smickrande. Adams första kvinna, som gjorde uppror och sedan blev demon. Mysigt... Även en kvinna som är skapare, "mor", till häxor och sådant tjafs. De nyföddas fiende. Timothy måste verkligen tycka om mig. Jag som älskar barn!
"Just det, din simlutanförmåga är ju inte på topp när du inte har fått dig något på ett tag."
Hans grepp om ratten hårdnade. "Om du vill veta, så fick jag till det fler än en gång igår, tack så mycket."
Jag knäckte mig och skrattade tills tårarna rann. Timothy insåg sitt misstag och rodnade. "Säger du något till..."
"Åh, Lucifer, min lille vän, vad tror du om mig? Självklart kommer jag berätta för Kathy och Tina att du var med båda igår."
Den här gången vände han sig till mig och jag glömde nästan bort att andas. Helvete, vad snygg han var när han var arg. Skärp dig, Lilith. Nej, inte Lilith. Kom igen, vad heter du nu igen? Hans ögon trängde in i mina och grävde runt i min hjärna. Kom igen, namn! "Vad har jag någonsin gjort dig, Jess?" Jess! Såklart, så enkelt. Skärp dig nu, Jess.
Någonting klarnade. "Vadå vad har du någonsin gjort mig? Ursäkta?" Jag halvskrattade. "Ge dig, för fan. Du vet mycket väl du håller på med, och vad jag håller på med för den delen."
"Nej."
Jag stirrade på honom. Var han allvarlig? "Eh, senap. Vatten. Ryktet." Han spred ett rykte om mig när vi gick i tvåan att jag var jättekär i Byx-Eric - han lyckades alltid få byxorna att hamna nere vid knäna. Dagen efter klådde jag upp honom så rejält att jag blev både avstängd och var tvungen att be om ursäkt. Värsta dagarna i mitt liv. Sedan dess har han varit mitt helvete och jag har gjort allt för att vara hans helvete.
"Ja, men det var ju inget."
"Kom igen. Det var ju inte precis som om du slutade där. När du hängde upp min bh i skolmatsalen då?"
Han log lite. "Det var ganska smart." Sedan mulnade han. "Men du hängde ju upp hela min samling på drakar i taket i korridoren."
Jag skrattade. "Och hängde din bild mitt i allt. Åh, det är faktiskt rätt kul att jävlas med dig."
"Ja, det borde det vara. Jag jävlas ju tillbaka."
"Det är inte så kul."
"Varför slutar du inte då?"
"Varför slutar inte du?"
"Du började ju, då borde du sluta först."
"Ursäkta?" Jag fattade ingenting.
"Ja..." Han rodnade. Jag trodde inte mina ögon. Han rodnade faktiskt. Varför? "Du förstörde ju min present."
"Va?" Jag hade helt ärligt ingen aning om vad han pratade om. "Tim, kom igen. Jag fattar ingenting." Han svarade inte. Han stirrade bara på vägen igen. "Ey, kom igen. Berätta nu."
En lång suck. "När vi var sju, innan jag spred det där ryktet, så höll jag på med en grej hemma. Du kom in och såg den och undrade vad det var." Ah, nu kom jag ihåg. Typ. Vad hade det varit? "Och sedan förstörde du den."
"Det gjorde jag inte! Eller, gjorde jag?" Jag försökte tänka tillbaka. Jo, jag hade kommit in till honom och undrat vad för sak han gjorde. För jag hade tyckt att den var jättefin. Det var en nallebjörn som... höll i en gitarr. Och den hade en röd hatt. Han hade sagt till mig att det inte var något alls. Han skulle förstöra den senare. Vad hände sen då? Jag hade sagt att den var jättefin... och att han inte kunde förstöra den. Då hade han skrikit åt mig. Va? Hade han? Ja, och försökte köra mig ut ur rummet. Det var ju en olycka. Han kramade om nallen i handen, så jag försökte ta den ifrån honom så att den inte skulle gå sönder. Då hade han ryckt och... Den hade gått sönder.
"Du drog."
"Men den hade inte behövt gått sönder om inte du hade kommit och stört mig." Han verkade faktiskt riktigt arg.
Jag fattade nada. "Men du sa ju att den skulle förstöras ändå. Jag tyckte att den var fin ju, om du inte minns det. Varför är du så arg för? Heregud, Tim, snacka med mig."
"Den var ju till dig!" muttrade han.
Nu stirrade jag så där igen. Jag måste verkligen ge mig med det. Men då måste han ge sig med alla chockande besked. "Ursäkta?" Tredje gången. Jag måste ge mig med det också.
Han svarade inte. Min hjärna snurrade ungefär sju varv innan jag tog tag i mitt huvud och sa åt den att vara still.
"Vad sa du, Tim? Till mig? Varför?"
"Det vet du mycket väl. Kommer du inte ihåg vad som hände för två år sen? Vid trädet mellan våra hus?"
Jo... Jag kom mycket väl ihåg vad som hände då. Mycket, mycket väl.

Filmer för livet...
Min helg har varit toppen. Fredagen spenderades med Tant Lund och Broder Skoog. Glodde på Up och det vill jag säga, uh, så bra :D Och The boat that rocked, också, och den var bra den med. Jag och Lund var väl inte så sociala, men det är vi väl aldrig ändå, så det funkar väl.
På lördagen klev brorsan och jag på bussen mot Örebro där vi blev upplockade av min hallsbergare. Lite läskigt att va med brorsan och pojkvännen sådär samtidigt, men egentligen inte - min bror är snäll. Och dessutom var det ju bara tills resten av familyn kom, vilket var ännu läskigare - dom var hemma hos honom! - men det gick finfint ändå. Dom gillade läget och han gillade läget, så det var bara jag som inte gillade läget och då är det lungt. Närå, det va faktiskt ganska kul. Päron tyckte om det i alla fall. Och John gillade baren ^^
När dom hade dragit käkade vi, drog på en film och slappade. Sen bar det av till Örebro och bio! Efter lite för hög hastighet och krångel med biljettautomat, kom vi fram till bion och snart satt vi och tittade på den svenska filmen Bröllopsfotografen. Lägg märke till svensk film. Ja. Jag, Denise Skoog, gick på bio och såg en svensk film. Den där mannen har verkligen försört mig. Och den var faktiskt helt okej. Dom mobbade värmlänningar, och det va faktiskt ganska kul :P Och så va det ju trevligt att va på bio med Christian också :)

Nu ska jag iväg och arbeta som vanliga människor. Alltså ska jag sitta och stirra in en vägg tills skolan är över och jag får gå på föreläsning och sen trippa hemåt. Efter att jag varit inne i lite affärer...

Rekommenderas: Öppet hus

Blow*

"Hur har första dagen i skolan varit då?" frågade Bob när dom sprang på vandra i trapphuset. Inte sprang-på-ramla-glida-ner-för-trappan-lika-med-jobbig-huvudvärk-sprang-på utan ett vanligt spontant möte. Kunde ha berott på att Samantha gick uppför den här gången och då gick det inte lika fort.
"Väldigt bra. Jag hällde vatten på min engelskalärare, spillde tomatsås över en snygg kille när en lika snygg tjej knuffade till mig, hällde den resterande tomatsåsen över den snygga tjejen, skrev en uppsats och åt en kaka."
Först stirrade han på henne. Hon kanske var lite för ärlig. Men det var ju det som hände.
Sedan skrattade han. "Höhö", lät det. Som en påtänd tomte. "Jag borde inte vara förvånad, antar jag. Kommer du ner senare?"
Hon bet sig i läppen. Hon ville gärna komma ner till Bob och Ella Marie, men det fanns ju ännu en boende där. Och den kom hon inte jättebra överens med. Första gången hon hade varit där hade han ignorerat henne nästan hela tiden och när han väl sa något kunde det vara "Skicka sockret" eller "Vad hette du nu igen?" Jupp, en trevlig kille. Sedan, idag, fick reda på att han gick parallellklassen. Mötte honom i korridoren. Hälsade. Ännu en gång ignorerad.
"Eh jo, ja..." Sedan himlade hon med ögonen. "Ja, jag kommer." Herregud, sa hennes hjärna.
Bob log. "Bra, för vår syrra är hemma och varken morsan eller kungen har kunnat hålla käften om dig, så hon vill nog se vem som är så populär."
Hon hajade till. "Har Elvis snackat om mig?" Det lät ju bara skumt.
"Eh", han verkade inse att han hade gjort ett misstag, "ja, du vet som man snackar om nya grannar och skolkamrater. Men jag måste kila nu - kom bara ner senare. Hejdå." Och så försvann han.
Samantha fortsatte upp för alla trappor. Varför tog hon inte hissen? Det var ju jobbigt att gå. Hon hade redan glömt bort att Hjulet, a.k.a Elvis, hade pratat om henne. Det var onödigt att lägga ner för mycket tid på en sak.
"Jag kommer i fred", hälsade hon när hon kom innanför dörren. Det var en sak hon hade börjat med när hennes mamma höll på att dra till henne med basebollträet de har innanför dörren. Anledningen till det var att hon hade börjat lyssna när dom snackade om kriminallitet och UFO:n på tv - så nu trodde hon att både kriminella och utomjordingar skulle bryta sig in. Ja, Hawkins-familjen var inte jättenormal.
Christine kom ut från köket. "Åh, hej, älskling! Hur var skolan?"
"Jättebra", log Sam. Det fanns ingen orsak att berätta det hela detaljerat.
"Vill du ha mat?"
"Varför frågar du?" Det fann ingen som helst anledning att fråga om hon ville ha mat. Sam åt jämt och ville äta jämt. Nu gick hon in i köket och tog en tallrik och lassade på ris och korvgryta. Därpå öste hon ketchup och oregano över det hela. Mumma! "Jag ska gå ner till Bob sen", sa hon. Men hon hade massa ris och sås och korv i munnen så det kom mer ut: MaskaneOben.
"Visst, visst. Du får hälsa Ella Marie och säga tack för receptet på citronkakan."
"Mm."
"Är maten god?"
"Mm."
"Har kastruller öron och näsborrar?"
"Mm."
Christine gick ut ur rummet och lämnade sin dotter ensam med maten. Ett misstag i vissa situationer, men nu hade hon redan ätit och också ställt undan mat till sin man.

Bobs syster hette Cher, som i Cher. Så var det med alla barn, Bob var döpt efter Bob Marley, Elvis efter The King och deras andra bror hette Buddy, efter Buddy Holly. Det kanske inte bara var Samanthas familj som inte var jättenormal.
"Det är så kul att träffa dig, Sam", sa Cher medan hon skakade hand med Sam. "Min mamma avgudar dig och mina bröder är helt..."
"Okej", avbröt Bob. "Nu har ni hälsat. Gud, så bra. Nu käkar vi chips och kollar på film. Jippie!"
Samantha och Cher utbytte en blick och gick sedan efter Bob in i vardagsrummet. Sam nästan tvärstannade när hon såg att Hjulet satt i soffan. Shit, var första tanken. Rör på dej, idiot, var den andra. Hur gör man? var den tredje. Tillslut kom hon på hur man gjorde och som tur var hade Cher och Bob börjat gräla om vilken film dom skulle se. Hjulet stirrade rakt på henne, kanske eftersom hon hade stirrat rakt på honom också. Smidigt, Sammy, smidigt. Hon satte sig längst bort från honom och försökte att inte titta.
Cher bestämde att de skulle se "Fäst vid dig", så Bob blev lite småsur. "Varför sitter du där för?" gnällde han till Sam. "Min plats." Så hon fick snällt resa på sig. Saken var den att Cher hade redan satt sig och det var på den platsen som hade Samantha's namn på den. Tyvärr så var det ingen annan som såg det, så hon fick slå sig ner på den kvarvarande platsen - bredvid Hjulet. Nästan uppressad mot hans syster, men ändå.
Bob blev gladare när han insåg att filmen var helt okej och när han fick en egen chipspåse. Cher, Samantha och Hjulet delade på en annan. Sam's favorit, sourcream, men hon kunde knappt njuta eftersom hon visste att hennes ovän åt ur samma påse. Men hon och Cher conectade under filmen, så hon lyckades slita sin hjärna från killen bredvid en stund.
Men så kom ju stunden då filmen var slut och två fjärdedelar hade somnat. Alltså blev hjältinnan kvar med sin ärkefiende. Väldigt nära sin ärkefiende. Mysigt nära. Attans. Saken var den att Cher hade somnat liggandes, så Sam hade fått makat på sig, närmare och närmare den yngsta i syskonskaran. Och han kunde ju inte direkt flytta på sig, för han satt vid armstödet och inte kunde han resa på sig heller, för... Ja, det var ju ganska uppenbart. Tillslut rullade eftertexterna och Sam och Elvis halvsov bredvid varandra. Tätt bredvid varandra. Tills hon vaknade med ett ryck och for upp.
Elvis ryckte också och höll på att ramla ur soffan. "Shit. Vad håller du på med?"
Sam höll sig för hjärtan. "Åh herregud, vilken jävla mardröm." Hon slängde sig ner i soffan igen. "Helvete, den var inte kul den."
"Okej..."
Då insåg hon att det faktiskt var Hjulet hon pratade med. "Just det, du är nog inte intresserad. Jag ska nog dra. Buh-bye." Hon reste på sig för att gå men en hand grabbade tag i hennes.
"Vänta." Hon väntade. Han verkade tveka. "Eh... Kan du hjälpa mig i stolen?"
Det hade hon inte väntat sig. Hon nickade stumt och hämtade rullstolen åt honom. Efter förvånansvärt lite krångel var han i och följde henne ut i hallen.
"Okej. God natt då", sa hon och var på väg att öppna dörren. Då tog han tag i hennes hand igen. Men den här gången drog han henne mot sig och utan att hon fattade vad som hände, kysste han henne. Hon fattade verkligen ingenting. Det gick för fort. Det kändes som en dålig kärleksnovell då allt bara händer skitfort och är sedan slut. Eller, det kände väldigt, väldigt bra också. Utan att ha frågat om tillåtelse försvann hennes andra hand från dörrhandtaget. Den dök i stället upp i hans hår, där den grävde ner sina fingrar. Elvis hand gled uppför hennes arm och mot hennes hår, som för att hålla fast henne.
"Ey, Sam, vart är du?" De slet sig ifrån varandra sekunden innan Bob dundrar ut från vardagsrummet. "Vem kysser någon?"
Sam hämtade sig snabbast. Hon var tvungen, för hon stod med ansiktet vänt mot den store klunsen. Elvis såg förvirrad ut. "Vadå kysser? Vad drömmer du egentligen?"
Han såg lite fåraktig ut när han insåg att det bara var dom i hallen. "Åh, eh.. Jag vet inte, måste ha..."
"Jaja, jag måste dra innan farsan kommer ner. Han skulle inte tro mig om jag sa att det inte pågick något kyssande. Hejdå." Hon kastade en blick på Elvis, som undvek att möta den. Hon hade själv ingenn som helst aning om vad som nyss hade hänt.

Nej, vet du vad...
Den här veckan har gått väldigt sakta och jag känner att den kommer gå lika sakta innan den är slut. Herr Kylvik - även kallad, av sig själv, Kungen - kom hit i måndags och åkte hem igår. Vilket va väldigt bra, för jag kan inte komma till honom i helgen, vilket jag egentligen skulle. Han fick lite jobb nere i Skåne, i den ljuva staden Malmö - så han får väl komma hit på söndag eller nåt istället :)
Trevliga dagar. I tisdags spelade vi lite wii. Han blev lite småtjurig när jag bevisade att han inte var kung, men han fick ju faktiskt vinna i tennis, så han borde må lite bra. Tant Knutsson och Fröken Ilona kom förbi och spelade lite med oss - och skrattade. Jag hade ont i magen. En viss boxningsmatch höll på att ta kål på mig: skratt. Lite tråkigt att han åkte hem, såklart, men man kan väl inte umgås alla dagar ;)

Palla skriva mer - har inte hänt nåt annat, så det kvittar egentligen. Lugn helg blir det väl i alla fall. Den första på ganska länge... Gött :) Förra helgen va väldigt uppe i det blå, men det var kul det med. Med skojigt folk blir allt bra :D

Rekommenderas: Massage

Opium*

Du skall icke...
Funderar på vad man ska göra. Har inte mycket på att-göra-listan. Eller, har ganska mycket på listan, bara inget jag egentligen vill göra. Kanske ska sätta mig och läsa nån av de nya böckerna jag köpte. Ja.. Det skulle va väldigt skönt - men är så jävla rastlös nu för tiden. Det enda jag kan göra egentligen är att lyssna på musik. Musik är väldigt bra..

Var i skolan för första gången på en vecka idag. Skippade idrotten, för kände inte att jag orkade den. Tanja kommer slita mig i stycken, men det kvittar väl. Då får jag ju lite motion när jag springer som fan. Hm.. Ska nog ut och springa senare. Innan eller efter jag är med Ida? Borde göra det innan, för om jag känner oss rätt så kommer vi inte separera tidigt. Fast det är ju så mycket skönare att springa på kvällen. Och jag vill verkligen springa, för det har jag inte gjort på evigheter.
Men nu är det fan dags för mig att ta tag i lite skolarbete. Jag har slappat en del ända sen jag började och det är ju inte bra egentligen. Har bara ingen lust... Nu får jag ta och ge mej. Det tar ju inte precis lång tid att göra alla uppgifter. Det är ju bara det att det är så tråkigt. Jag menar, samhällen. Tråkigt! Religion. Tråkigt! Men skriva noveller, läsa böcker och kolla på film kan jag göra. Åh, blää!

Rekommenderas: Dennis French

Work*