knjiga

Tja... Hur gick det här till? Jag sitter i en bil med Timothy... Jag. I en bil. Som är blå. Med min granne. Timothy. Han, den där. Timothy. Som har ignorerat mig sedan vi blev avvinkade av våra föräldrar. Framför dom är han aldrig otrevlig. Nej, nej. Ingen av dom kan riktigt förstå varför jag avskyr honom så mycket - för han är ju ett helgon. Visst, var blinda då, gamla människor. Jag bryr mig inte. Inte ett dugg. Alls.
Okej, jag ska sluta - jag bryr mig så förbannat. Den killen är djävulen själv och det är bara jag som ser det. Man blir så irriterad. Men, det är väl lika bra att jag gör det bästa av situationen. Få se, vilken taktik..?
Jag log stort och vände mig mot honom. Han stirrade stint på vägbanan, som om den hade gjort honom något ont. "Jo, Lucifer", glömde jag nämna att vi har kärleksfulla smeknamn på varandra? "vilken söt bil du har." I själva verket var bilen mer än söt. Den var riktigt frän, om man får använda töntiga ord som det. Det får man, enligt mig. I alla fall i sitt eget huvud - och jag spenderar väldigt mycket tid där uppe. Jag tyckte om bilen, i alla fall - men det kommer han aldrig få veta.
"Tyst, Lilith, din röst skär i mina öron och stör min koncentration." Jag googlade Lilith en gång och resultatet var inte så smickrande. Adams första kvinna, som gjorde uppror och sedan blev demon. Mysigt... Även en kvinna som är skapare, "mor", till häxor och sådant tjafs. De nyföddas fiende. Timothy måste verkligen tycka om mig. Jag som älskar barn!
"Just det, din simlutanförmåga är ju inte på topp när du inte har fått dig något på ett tag."
Hans grepp om ratten hårdnade. "Om du vill veta, så fick jag till det fler än en gång igår, tack så mycket."
Jag knäckte mig och skrattade tills tårarna rann. Timothy insåg sitt misstag och rodnade. "Säger du något till..."
"Åh, Lucifer, min lille vän, vad tror du om mig? Självklart kommer jag berätta för Kathy och Tina att du var med båda igår."
Den här gången vände han sig till mig och jag glömde nästan bort att andas. Helvete, vad snygg han var när han var arg. Skärp dig, Lilith. Nej, inte Lilith. Kom igen, vad heter du nu igen? Hans ögon trängde in i mina och grävde runt i min hjärna. Kom igen, namn! "Vad har jag någonsin gjort dig, Jess?" Jess! Såklart, så enkelt. Skärp dig nu, Jess.
Någonting klarnade. "Vadå vad har du någonsin gjort mig? Ursäkta?" Jag halvskrattade. "Ge dig, för fan. Du vet mycket väl du håller på med, och vad jag håller på med för den delen."
"Nej."
Jag stirrade på honom. Var han allvarlig? "Eh, senap. Vatten. Ryktet." Han spred ett rykte om mig när vi gick i tvåan att jag var jättekär i Byx-Eric - han lyckades alltid få byxorna att hamna nere vid knäna. Dagen efter klådde jag upp honom så rejält att jag blev både avstängd och var tvungen att be om ursäkt. Värsta dagarna i mitt liv. Sedan dess har han varit mitt helvete och jag har gjort allt för att vara hans helvete.
"Ja, men det var ju inget."
"Kom igen. Det var ju inte precis som om du slutade där. När du hängde upp min bh i skolmatsalen då?"
Han log lite. "Det var ganska smart." Sedan mulnade han. "Men du hängde ju upp hela min samling på drakar i taket i korridoren."
Jag skrattade. "Och hängde din bild mitt i allt. Åh, det är faktiskt rätt kul att jävlas med dig."
"Ja, det borde det vara. Jag jävlas ju tillbaka."
"Det är inte så kul."
"Varför slutar du inte då?"
"Varför slutar inte du?"
"Du började ju, då borde du sluta först."
"Ursäkta?" Jag fattade ingenting.
"Ja..." Han rodnade. Jag trodde inte mina ögon. Han rodnade faktiskt. Varför? "Du förstörde ju min present."
"Va?" Jag hade helt ärligt ingen aning om vad han pratade om. "Tim, kom igen. Jag fattar ingenting." Han svarade inte. Han stirrade bara på vägen igen. "Ey, kom igen. Berätta nu."
En lång suck. "När vi var sju, innan jag spred det där ryktet, så höll jag på med en grej hemma. Du kom in och såg den och undrade vad det var." Ah, nu kom jag ihåg. Typ. Vad hade det varit? "Och sedan förstörde du den."
"Det gjorde jag inte! Eller, gjorde jag?" Jag försökte tänka tillbaka. Jo, jag hade kommit in till honom och undrat vad för sak han gjorde. För jag hade tyckt att den var jättefin. Det var en nallebjörn som... höll i en gitarr. Och den hade en röd hatt. Han hade sagt till mig att det inte var något alls. Han skulle förstöra den senare. Vad hände sen då? Jag hade sagt att den var jättefin... och att han inte kunde förstöra den. Då hade han skrikit åt mig. Va? Hade han? Ja, och försökte köra mig ut ur rummet. Det var ju en olycka. Han kramade om nallen i handen, så jag försökte ta den ifrån honom så att den inte skulle gå sönder. Då hade han ryckt och... Den hade gått sönder.
"Du drog."
"Men den hade inte behövt gått sönder om inte du hade kommit och stört mig." Han verkade faktiskt riktigt arg.
Jag fattade nada. "Men du sa ju att den skulle förstöras ändå. Jag tyckte att den var fin ju, om du inte minns det. Varför är du så arg för? Heregud, Tim, snacka med mig."
"Den var ju till dig!" muttrade han.
Nu stirrade jag så där igen. Jag måste verkligen ge mig med det. Men då måste han ge sig med alla chockande besked. "Ursäkta?" Tredje gången. Jag måste ge mig med det också.
Han svarade inte. Min hjärna snurrade ungefär sju varv innan jag tog tag i mitt huvud och sa åt den att vara still.
"Vad sa du, Tim? Till mig? Varför?"
"Det vet du mycket väl. Kommer du inte ihåg vad som hände för två år sen? Vid trädet mellan våra hus?"
Jo... Jag kom mycket väl ihåg vad som hände då. Mycket, mycket väl.