Helt slut
Färdig...
Klar! Jag är helt klar med min bok - som jag hade som projektarbete. Har tryckt den idag och är faktiskt nöjd. Syns att den är gjord av ett sådant proffs som jag. Jag är så himla bra, så är det bara.
Jaja, dessutom är jag snart klar med hemsidan - behöver i stort sett bara lägga upp den. Jag är rätt nöjd med hur hela projektet har tagit form. Nu är det väl bara projektrapporten kvar att skriva och ja, Lisa: måste hålla med dig om att det är rätt jobbigt.. ;)
Tre dagar kvar... Det närmar sig. Känner att jag är otroligt jobbig i skolan, men bryr mig faktiskt inte, för jag är glad :) Jobbar hårt och ser fram emot helgen. Det är snart helg.. :D
Rekommenderas: Helnöt
Sin*
Klar! Jag är helt klar med min bok - som jag hade som projektarbete. Har tryckt den idag och är faktiskt nöjd. Syns att den är gjord av ett sådant proffs som jag. Jag är så himla bra, så är det bara.
Jaja, dessutom är jag snart klar med hemsidan - behöver i stort sett bara lägga upp den. Jag är rätt nöjd med hur hela projektet har tagit form. Nu är det väl bara projektrapporten kvar att skriva och ja, Lisa: måste hålla med dig om att det är rätt jobbigt.. ;)
Tre dagar kvar... Det närmar sig. Känner att jag är otroligt jobbig i skolan, men bryr mig faktiskt inte, för jag är glad :) Jobbar hårt och ser fram emot helgen. Det är snart helg.. :D
Rekommenderas: Helnöt
Sin*
Ja, det är...
Skådespel...
I förra inlägget så observerade jag något när jag kollade på Sweeney Todd. Ah, men nu är det fan värre. Där handlade det bara om en observation om hur olika storys fångar oss och blabla.
Men nu sitter jag och kollar på CSI Miami - av brist på annat att göra - och jag är helt förskräckt! Brukar inte ofta titta på programmet, för att jag tycker oftast att det är rätt kasst. Men har glömt bort hur himla dåligt det egenligen är. Visst, det skulle kunna vara intressant, handling och så där - men vem tar hand om skådespeleriet!? Några är helt okej, så som man förväntar sig av en serie som aldrig tar slut, men han som spelar "huvudrollen". Varför? oh Varför?
För det första står han med huvudet nerböjt hela tiden. Replikerna är skrattretande i manus, men de görs bara värre av hur han säger det. Står ofta bortvänd från kameran och sedan slänger sig mot den misstänkte och skäller på honom.
Usch... Sånt är såå inte bra.
Rekommenderas: Gulligt mobilsmycke
Hick-up*
I förra inlägget så observerade jag något när jag kollade på Sweeney Todd. Ah, men nu är det fan värre. Där handlade det bara om en observation om hur olika storys fångar oss och blabla.
Men nu sitter jag och kollar på CSI Miami - av brist på annat att göra - och jag är helt förskräckt! Brukar inte ofta titta på programmet, för att jag tycker oftast att det är rätt kasst. Men har glömt bort hur himla dåligt det egenligen är. Visst, det skulle kunna vara intressant, handling och så där - men vem tar hand om skådespeleriet!? Några är helt okej, så som man förväntar sig av en serie som aldrig tar slut, men han som spelar "huvudrollen". Varför? oh Varför?
För det första står han med huvudet nerböjt hela tiden. Replikerna är skrattretande i manus, men de görs bara värre av hur han säger det. Står ofta bortvänd från kameran och sedan slänger sig mot den misstänkte och skäller på honom.
Usch... Sånt är såå inte bra.
Rekommenderas: Gulligt mobilsmycke
Hick-up*
Illusioner
Brott...
Jag har tänkt på en sak. Eller jag tänkte det precis nu och det är därför jag skriver - eftersom jag annars inte har något vettigt att skriva. Inte för att det här är särskilt vettigt heller, men... Okej, kom till saken!
Sitter och kollar på Sweeney Todd - har sett den några gånger redan, så jag missar inget genom att rikta blicken mot datorn - och då slog det mig en sak. Todd är ju den här barberaren som dödar sina kunder så att Mrs. Lovett under honom kan göra en massa pajer. Ja, han dödar faktiskt folk, helt kallblodigt, och hon gör köttfärs av dom för att tjäna pengar - men ändå sympatiserar vi med båda. Vi tycker om dom, tänker knappt på att han kör en rakkniv i halsen på alla män som kommer in, helt ovetande, för att få sig en rakning. Han har ju faktiskt förlorat sin fru och dotter! Och Mrs. Lovett är ju kär!
Det är fascinerande hur man faktiskt kan få "de onda" att verka som "de goda" fast de i själva verket bara är det mindre onda av två onda ting. Om det lät det minsta vettigt.
Bara en tanke jag hade... Film är spännande på många sätt.
Rekommenderas:
Found*
Jag har tänkt på en sak. Eller jag tänkte det precis nu och det är därför jag skriver - eftersom jag annars inte har något vettigt att skriva. Inte för att det här är särskilt vettigt heller, men... Okej, kom till saken!
Sitter och kollar på Sweeney Todd - har sett den några gånger redan, så jag missar inget genom att rikta blicken mot datorn - och då slog det mig en sak. Todd är ju den här barberaren som dödar sina kunder så att Mrs. Lovett under honom kan göra en massa pajer. Ja, han dödar faktiskt folk, helt kallblodigt, och hon gör köttfärs av dom för att tjäna pengar - men ändå sympatiserar vi med båda. Vi tycker om dom, tänker knappt på att han kör en rakkniv i halsen på alla män som kommer in, helt ovetande, för att få sig en rakning. Han har ju faktiskt förlorat sin fru och dotter! Och Mrs. Lovett är ju kär!
Det är fascinerande hur man faktiskt kan få "de onda" att verka som "de goda" fast de i själva verket bara är det mindre onda av två onda ting. Om det lät det minsta vettigt.
Bara en tanke jag hade... Film är spännande på många sätt.
Rekommenderas:
Found*
Tones of voices
Hela...
Måndag. Första dagen efter lovet. Alltid segt. Men idag har det funnits ännu en anledning - strålande solsken! :) Då blir det ju självklart så att man heller sitter ute och väl där så är man ju inte så duktig på att plugga.. Oops. Men jaja, duktig kan man vara resten av livet. Jag får i alla fall godkänt i alla ämnen - och det är det enda jag är ute efter. Även om man alltid ska göra sitt bästa, men det gör jag ju faktiskt. Ibland... Jaja, nu släpper vi det ämnet.
I morgon är det två veckor och tre dagar kvar - yeay :) haha
Rekommenderas: Mysiga SMS
Parted*
I became what I am when my mother gave me my name
I became what I am when I kissed my first boy's cheek
I became what I am when I tasted my first beer
I became what I am when I crashed that car
I became what I am when I kissed the man I love
I became what I am when my baby was born
I became what I am when he called me Mom
I became what I am when I found a girl in his bed
I became what I am when he married that girl
I became what I am when my baby boy went of to war
We became what we are when he never came home
Måndag. Första dagen efter lovet. Alltid segt. Men idag har det funnits ännu en anledning - strålande solsken! :) Då blir det ju självklart så att man heller sitter ute och väl där så är man ju inte så duktig på att plugga.. Oops. Men jaja, duktig kan man vara resten av livet. Jag får i alla fall godkänt i alla ämnen - och det är det enda jag är ute efter. Även om man alltid ska göra sitt bästa, men det gör jag ju faktiskt. Ibland... Jaja, nu släpper vi det ämnet.
I morgon är det två veckor och tre dagar kvar - yeay :) haha
Rekommenderas: Mysiga SMS
Parted*
I became what I am when my mother gave me my name
I became what I am when I kissed my first boy's cheek
I became what I am when I tasted my first beer
I became what I am when I crashed that car
I became what I am when I kissed the man I love
I became what I am when my baby was born
I became what I am when he called me Mom
I became what I am when I found a girl in his bed
I became what I am when he married that girl
I became what I am when my baby boy went of to war
We became what we are when he never came home
Pretty nice
Hon visste inte riktigt hur det hade hänt. Hon var ju helt säker på att hon hade sagt nej. Och inte bara en gång, utan två, tre, fem gånger. Så hur kom det sig att hon satt här, i skolan, efter skoltid, mitt bland alla balkommittémedlemmar?
Joanne strålade där hon satt vid hedersplatsen. Okej, det var väl ingen officiell hedersplats, men med tanke på att hon såg ut som om hon ägde den, och hon alltid bestämde, antog Samantha att det var en hedersplats för balkommittén. I alla fall, där satt hon och log med hela ansiktet. Glasögonen speglade lysrören ovanför oss när hon nickade upp och ner mot henne. Samantha log snett tillbaka och kämpade för att komma på hur tusan hon hamnade här. Efter att Hjulet hade hindrat Fröken Balkommitté i trappen hade Samantha lyckats undvika henne i en vecka eller så. Sedan, när hjältinnan var säker och trygg nog att vandra fritt längs korridorerna, slog hon till; den glasögonprydda flickan. Och den jävlen var en jävel på övertalning. Så nu satt de alla här, och blickarna var riktade mot nykomlingen. Hon kände sig iakttagen, av någon anledning.
"Allesammans", sa Joanne, "det här är Samantha. Som ni vet är hon rätt ny på skolan. Men ändå har hon valt att vara med oss här, är det inte modigt?" Samantha stirrade på henne med ett höjt ögonbryn. Valt? Modigt? "Låt oss ge henne en välkomnande applåd!" Och så applåderade dom. Allihop. Seriöst. Alla bara lyfte händerna och smällde ihop dom, flera gånger. Det var ju lite... Töntigt.
"Eh.. Tack", sa hon, i brist på annat att säga. Eller, i brist på annat artigt att säga.
Joanne började med dagordningen - kvällsordningen, nattordningen, eller vad man ska kalla det. Och mötet tog aldrig slut! Det fortsatte och forsatte och fortsatte. Och när Samantha äntligen trodde att det var slut och hon var halvvägs upp ur stolen, fortsatte det igen. Tillslut, när det faktiskt var slut, satt hon och gjorde upp sitt fjärde testamente i huvudet. Mamma ska få mina kläder, så att hon kan sy om dom till gardiner och minnas mig för alltid; Pappa ska få min inbillade skivkollektion och den inte inbillade cykeln; Bob och Ella-Marie ska få mitt överkast, för dom tycker om gröna saker; Cher ska...
Och så var det över. Alla reste sig och sprang ut genom dörren. Hon antog att det alltså inte bara var hon som gjorde upp testamenten var och varannan kvart. Eller, det var nog bara hon. Men hon var inte den enda som inet tyckte att det roligaste som fanns var att bestämma hur många ballonger de skulle ha och vilken färg det skulle vara på girlangerna.
Även hon reste på sig och rusade ut - innan Joanne hunnit förbi folkmängden, fram till henne. Freedom!
Dörrklockan ringde när hon käkade sin tredje portion makaroner och ostsås med extra ost. Vem vågade störa när härskarinnan intog sin föda? Hon vägrade resa på sig och öppna, så det fick hennes äldre slav - även kallad Mamma - göra.
"Åh, hejsan, Bob", hörde hon sin slav säga. Humöret steg litegrann. "Och Elvis. Kul att se er. Sammy är i köket." Gaffeln stannade på vägen till munnen. Sa hon precis Elvis?
Jo, där hördes det omissigenkännliga ljudet av en rullstol som rullar över parkettgolv i en hall full av jackor och statyer av giraffer och pudlar.
Fort som satan skövlade hon in resterande makaronisar i munnen och när pojkarna struttade in i köket satt hon där och tuggade för fulla gubbar.
"Nej men, äter du, Sammy lilla", skojade Bob. "Det var en överraskning."
Elvis hejade bara.
Samantha kastade bara en blick på dom och fortsatte sedan att tugga. Det var oartigt att prata med mat i munnen. Så svalde hon.
"Hejsan, mina damer. Vad kan jag hjälpa er med?" Hon kunde inte låta bli att snegla på Elvis när hon pratade. Vad gjorde han här? Han såg faktiskt ut att undra samma sak.
Bob drog ut stolen mitt emot henne och slog sig ner. "Vi är här för att snacka buisness."
Elvis himlade med ögonen. "Du är en usel bror, det vet du, va?"
Den äldre ignorerade den rullstolsbundna. "Du förstår, Samantha", sa han och tog hennes händer i sina. "Det händer något viktigt hos mig om", han tittade på klockan som hängde ovanför dörröppningen, "en halvtimme." han återgick till att stirra djupt in i hennes skeptiska ögon. "Ingen är hemma hos mig - förutom den där - och jag har klätt upp mig, beställt kinamat, hyrt en romantisk drama och viktigast av allt; jag har bäddat rent i sängen."
Okej, det kunde bara betyda tre saker:
1. Han ville bjuda ner henne på en dejt med en romantisk middag två, där filmen slutar i hångel, för att han är så känslig, och därmed slutar kvällen i sängen, tillsammans.
2. Han har väldigt svårt att komma i stämning själv, så han tänkte ha en mysig, romantisk kväll där han tar han om sig själv.
Eller
3. Precis som första alternativet, fast här med en dejt som han faktiskt har en chans med.
"Jag hoppas vid gudarna att du har en dejt", sa hon inte helt oäcklad.
Han släppte hennes händer. "Ja, jag har en dejt med en skitsnygg tjej som alltid släpper till. Men inte ens hon kommer ha en vild natt med någon om hans lillebror är i rummet bredvid."
"Natt?" frågar Elvis roat.
"Jaja, kväll, men jag är nöjd med det jag får." Det fick både Samantha och Elvis att vika sig av skratt. Bob rodnade men stod fast vid samtalsämnet. "Du får vara kungavakt ikväll."
Det fick henne genast att nyktra till. "Ursäkta?" När han såg dödsallvarlig ut gapade hon. "Men... Vill han det då?" Hon pekade på Hjulet.
"Hallå? Jag är i samma rum."
"Äsch, vem bryr som om vad han tycker. Han måste vara här uppe, för han vägrar ge sig iväg någon annanstans, den lille råttan. Och fatta vad mycket kompisar han skulle kunna åka till!." Åh, vilken frustration för lille Bob.
"Jag kanske vill vara hemma. Det är faktiskt mitt hem också. Och jag måste bo där - du skulle kunna skaffa något eget."
Det blev tjafs och argument och bråk och böner. Tillslut blev hjältinnan och hennes ärkefiende det förlorande laget och deras plågoande återvände hem triumferande.
Joanne strålade där hon satt vid hedersplatsen. Okej, det var väl ingen officiell hedersplats, men med tanke på att hon såg ut som om hon ägde den, och hon alltid bestämde, antog Samantha att det var en hedersplats för balkommittén. I alla fall, där satt hon och log med hela ansiktet. Glasögonen speglade lysrören ovanför oss när hon nickade upp och ner mot henne. Samantha log snett tillbaka och kämpade för att komma på hur tusan hon hamnade här. Efter att Hjulet hade hindrat Fröken Balkommitté i trappen hade Samantha lyckats undvika henne i en vecka eller så. Sedan, när hjältinnan var säker och trygg nog att vandra fritt längs korridorerna, slog hon till; den glasögonprydda flickan. Och den jävlen var en jävel på övertalning. Så nu satt de alla här, och blickarna var riktade mot nykomlingen. Hon kände sig iakttagen, av någon anledning.
"Allesammans", sa Joanne, "det här är Samantha. Som ni vet är hon rätt ny på skolan. Men ändå har hon valt att vara med oss här, är det inte modigt?" Samantha stirrade på henne med ett höjt ögonbryn. Valt? Modigt? "Låt oss ge henne en välkomnande applåd!" Och så applåderade dom. Allihop. Seriöst. Alla bara lyfte händerna och smällde ihop dom, flera gånger. Det var ju lite... Töntigt.
"Eh.. Tack", sa hon, i brist på annat att säga. Eller, i brist på annat artigt att säga.
Joanne började med dagordningen - kvällsordningen, nattordningen, eller vad man ska kalla det. Och mötet tog aldrig slut! Det fortsatte och forsatte och fortsatte. Och när Samantha äntligen trodde att det var slut och hon var halvvägs upp ur stolen, fortsatte det igen. Tillslut, när det faktiskt var slut, satt hon och gjorde upp sitt fjärde testamente i huvudet. Mamma ska få mina kläder, så att hon kan sy om dom till gardiner och minnas mig för alltid; Pappa ska få min inbillade skivkollektion och den inte inbillade cykeln; Bob och Ella-Marie ska få mitt överkast, för dom tycker om gröna saker; Cher ska...
Och så var det över. Alla reste sig och sprang ut genom dörren. Hon antog att det alltså inte bara var hon som gjorde upp testamenten var och varannan kvart. Eller, det var nog bara hon. Men hon var inte den enda som inet tyckte att det roligaste som fanns var att bestämma hur många ballonger de skulle ha och vilken färg det skulle vara på girlangerna.
Även hon reste på sig och rusade ut - innan Joanne hunnit förbi folkmängden, fram till henne. Freedom!
Dörrklockan ringde när hon käkade sin tredje portion makaroner och ostsås med extra ost. Vem vågade störa när härskarinnan intog sin föda? Hon vägrade resa på sig och öppna, så det fick hennes äldre slav - även kallad Mamma - göra.
"Åh, hejsan, Bob", hörde hon sin slav säga. Humöret steg litegrann. "Och Elvis. Kul att se er. Sammy är i köket." Gaffeln stannade på vägen till munnen. Sa hon precis Elvis?
Jo, där hördes det omissigenkännliga ljudet av en rullstol som rullar över parkettgolv i en hall full av jackor och statyer av giraffer och pudlar.
Fort som satan skövlade hon in resterande makaronisar i munnen och när pojkarna struttade in i köket satt hon där och tuggade för fulla gubbar.
"Nej men, äter du, Sammy lilla", skojade Bob. "Det var en överraskning."
Elvis hejade bara.
Samantha kastade bara en blick på dom och fortsatte sedan att tugga. Det var oartigt att prata med mat i munnen. Så svalde hon.
"Hejsan, mina damer. Vad kan jag hjälpa er med?" Hon kunde inte låta bli att snegla på Elvis när hon pratade. Vad gjorde han här? Han såg faktiskt ut att undra samma sak.
Bob drog ut stolen mitt emot henne och slog sig ner. "Vi är här för att snacka buisness."
Elvis himlade med ögonen. "Du är en usel bror, det vet du, va?"
Den äldre ignorerade den rullstolsbundna. "Du förstår, Samantha", sa han och tog hennes händer i sina. "Det händer något viktigt hos mig om", han tittade på klockan som hängde ovanför dörröppningen, "en halvtimme." han återgick till att stirra djupt in i hennes skeptiska ögon. "Ingen är hemma hos mig - förutom den där - och jag har klätt upp mig, beställt kinamat, hyrt en romantisk drama och viktigast av allt; jag har bäddat rent i sängen."
Okej, det kunde bara betyda tre saker:
1. Han ville bjuda ner henne på en dejt med en romantisk middag två, där filmen slutar i hångel, för att han är så känslig, och därmed slutar kvällen i sängen, tillsammans.
2. Han har väldigt svårt att komma i stämning själv, så han tänkte ha en mysig, romantisk kväll där han tar han om sig själv.
Eller
3. Precis som första alternativet, fast här med en dejt som han faktiskt har en chans med.
"Jag hoppas vid gudarna att du har en dejt", sa hon inte helt oäcklad.
Han släppte hennes händer. "Ja, jag har en dejt med en skitsnygg tjej som alltid släpper till. Men inte ens hon kommer ha en vild natt med någon om hans lillebror är i rummet bredvid."
"Natt?" frågar Elvis roat.
"Jaja, kväll, men jag är nöjd med det jag får." Det fick både Samantha och Elvis att vika sig av skratt. Bob rodnade men stod fast vid samtalsämnet. "Du får vara kungavakt ikväll."
Det fick henne genast att nyktra till. "Ursäkta?" När han såg dödsallvarlig ut gapade hon. "Men... Vill han det då?" Hon pekade på Hjulet.
"Hallå? Jag är i samma rum."
"Äsch, vem bryr som om vad han tycker. Han måste vara här uppe, för han vägrar ge sig iväg någon annanstans, den lille råttan. Och fatta vad mycket kompisar han skulle kunna åka till!." Åh, vilken frustration för lille Bob.
"Jag kanske vill vara hemma. Det är faktiskt mitt hem också. Och jag måste bo där - du skulle kunna skaffa något eget."
Det blev tjafs och argument och bråk och böner. Tillslut blev hjältinnan och hennes ärkefiende det förlorande laget och deras plågoande återvände hem triumferande.
