knjiga

Hon visste inte riktigt hur det hade hänt. Hon var ju helt säker på att hon hade sagt nej. Och inte bara en gång, utan två, tre, fem gånger. Så hur kom det sig att hon satt här, i skolan, efter skoltid, mitt bland alla balkommittémedlemmar?
Joanne strålade där hon satt vid hedersplatsen. Okej, det var väl ingen officiell hedersplats, men med tanke på att hon såg ut som om hon ägde den, och hon alltid bestämde, antog Samantha att det var en hedersplats för balkommittén. I alla fall, där satt hon och log med hela ansiktet. Glasögonen speglade lysrören ovanför oss när hon nickade upp och ner mot henne. Samantha log snett tillbaka och kämpade för att komma på hur tusan hon hamnade här. Efter att Hjulet hade hindrat Fröken Balkommitté i trappen hade Samantha lyckats undvika henne i en vecka eller så. Sedan, när hjältinnan var säker och trygg nog att vandra fritt längs korridorerna, slog hon till; den glasögonprydda flickan. Och den jävlen var en jävel på övertalning. Så nu satt de alla här, och blickarna var riktade mot nykomlingen. Hon kände sig iakttagen, av någon anledning.
"Allesammans", sa Joanne, "det här är Samantha. Som ni vet är hon rätt ny på skolan. Men ändå har hon valt att vara med oss här, är det inte modigt?" Samantha stirrade på henne med ett höjt ögonbryn. Valt? Modigt? "Låt oss ge henne en välkomnande applåd!" Och så applåderade dom. Allihop. Seriöst. Alla bara lyfte händerna och smällde ihop dom, flera gånger. Det var ju lite... Töntigt. 
"Eh.. Tack", sa hon, i brist på annat att säga. Eller, i brist på annat artigt att säga.
Joanne började med dagordningen - kvällsordningen, nattordningen, eller vad man ska kalla det. Och mötet tog aldrig slut! Det fortsatte och forsatte och fortsatte. Och när Samantha äntligen trodde att det var slut och hon var halvvägs upp ur stolen, fortsatte det igen. Tillslut, när det faktiskt var slut, satt hon och gjorde upp sitt fjärde testamente i huvudet. Mamma ska få mina kläder, så att hon kan sy om dom till gardiner och minnas mig för alltid; Pappa ska få min inbillade skivkollektion och den inte inbillade cykeln; Bob och Ella-Marie ska få mitt överkast, för dom tycker om gröna saker; Cher ska...
Och så var det över. Alla reste sig och sprang ut genom dörren. Hon antog att det alltså inte bara var hon som gjorde upp testamenten var och varannan kvart. Eller, det var nog bara hon. Men hon var inte den enda som inet tyckte att det roligaste som fanns var att bestämma hur många ballonger de skulle ha och vilken färg det skulle vara på girlangerna.
Även hon reste på sig och rusade ut - innan Joanne hunnit förbi folkmängden, fram till henne. Freedom!

Dörrklockan ringde när hon käkade sin tredje portion makaroner och ostsås med extra ost. Vem vågade störa när härskarinnan intog sin föda? Hon vägrade resa på sig och öppna, så det fick hennes äldre slav - även kallad Mamma - göra.
"Åh, hejsan, Bob", hörde hon sin slav säga. Humöret steg litegrann. "Och Elvis. Kul att se er. Sammy är i köket." Gaffeln stannade på vägen till munnen. Sa hon precis Elvis?
Jo, där hördes det omissigenkännliga ljudet av en rullstol som rullar över parkettgolv i en hall full av jackor och statyer av giraffer och pudlar.
Fort som satan skövlade hon in resterande makaronisar i munnen och när pojkarna struttade in i köket satt hon där och tuggade för fulla gubbar.
"Nej men, äter du, Sammy lilla", skojade Bob. "Det var en överraskning."
Elvis hejade bara.
Samantha kastade bara en blick på dom och fortsatte sedan att tugga. Det var oartigt att prata med mat i munnen. Så svalde hon.
"Hejsan, mina damer. Vad kan jag hjälpa er med?" Hon kunde inte låta bli att snegla på Elvis när hon pratade. Vad gjorde han här? Han såg faktiskt ut att undra samma sak.
Bob drog ut stolen mitt emot henne och slog sig ner. "Vi är här för att snacka buisness."
Elvis himlade med ögonen. "Du är en usel bror, det vet du, va?"
Den äldre ignorerade den rullstolsbundna. "Du förstår, Samantha", sa han och tog hennes händer i sina. "Det händer något viktigt hos mig om", han tittade på klockan som hängde ovanför dörröppningen, "en halvtimme." han återgick till att stirra djupt in i hennes skeptiska ögon. "Ingen är hemma hos mig - förutom den där - och jag har klätt upp mig, beställt kinamat, hyrt en romantisk drama och viktigast av allt; jag har bäddat rent i sängen."
Okej, det kunde bara betyda tre saker:
1. Han ville bjuda ner henne på en dejt med en romantisk middag två, där filmen slutar i hångel, för att han är så känslig, och därmed slutar kvällen i sängen, tillsammans.
2. Han har väldigt svårt att komma i stämning själv, så han tänkte ha en mysig, romantisk kväll där han tar han om sig själv.
Eller
3. Precis som första alternativet, fast här med en dejt som han faktiskt har en chans med.
"Jag hoppas vid gudarna att du har en dejt", sa hon inte helt oäcklad.
Han släppte hennes händer. "Ja, jag har en dejt med en skitsnygg tjej som alltid släpper till. Men inte ens hon kommer ha en vild natt med någon om hans lillebror är i rummet bredvid."
"Natt?" frågar Elvis roat.
"Jaja, kväll, men jag är nöjd med det jag får." Det fick både Samantha och Elvis att vika sig av skratt. Bob rodnade men stod fast vid samtalsämnet. "Du får vara kungavakt ikväll."
Det fick henne genast att nyktra till. "Ursäkta?" När han såg dödsallvarlig ut gapade hon. "Men... Vill han det då?" Hon pekade på Hjulet.
"Hallå? Jag är i samma rum."
"Äsch, vem bryr som om vad han tycker. Han måste vara här uppe, för han vägrar ge sig iväg någon annanstans, den lille råttan. Och fatta vad mycket kompisar han skulle kunna åka till!." Åh, vilken frustration för lille Bob.
"Jag kanske vill vara hemma. Det är faktiskt mitt hem också. Och jag måste bo där - du skulle kunna skaffa något eget."
Det blev tjafs och argument och bråk och böner. Tillslut blev hjältinnan och hennes ärkefiende det förlorande laget och deras plågoande återvände hem triumferande.