knjiga

Hallå...
Sitter bara en kortis framför datorn för att säga att jag är otroligt duktig. Har dammsugit och bäddat och hängt upp tvätt och plockat ur diskmaskinen idag. Vet inte rikigt, men det känns som jag kommer göra fler väldigt duktiga saker innan dagen är slut. Jävel va bra jag är ;)
Just det, har skrivit lite på min bok - mer kommer, mer kommer. Man måste bara få sig lite tid att andas ut från allt. När allt kommer omkring så har alla rätt - ta hand om dig själv först innan allt annat kommer i vägen. Inget ska komma i vägen, för det är du själv som räknas först.

Rekommenderas: The Kingdom

Love*

Tre veckor. Borde han inte ha tagit upp det vid det här laget? tänkte Sam lite som i förbifarten när Elvis rullade förbi henne i korridoren. Efter kyssen hade dom inte sagt ett ord till varandra - fast de hade varit i samma rum ett flertal gånger. Bob var både helt förtvivlad och upp över öronen förtjust. Hon visste inte riktigt hur hon skulle tolka det. Och hon visste verkligen inte hur hon skulle tolka Elvis. Efter Händelsen var hon så förvirrad att hon glömde bort att inte bry sig. Ena stunden var han helt anti-Samantha och ignorerade henne och i nästa - Boom! Det var faktiskt så det lät, lite grann.
Nu, tre veckor senare, var hon lika förvirrad, men hon hade bestämt sig för att inte bry sig så mycket. Antagligen var det bara tillfällig sinnesrubbning från båda sidor, den kvällen.
"Hej, Sam", hälsade en kille som hon inte hade en aning om vem det var.
"Hejsan, långe man", svarade hon. Han log med hela ansiktet. Sedan första dagen hade folk som hon aldrig - uppenbarligen - hade träffat förut hälsat på henne. Hon trodde att det hade något att göra med tomatsåsincidenten med den snygga tjejen - som tydligen hette något på A. Ashely. Anna. Alyssa...
"Samantha! Samantha!" Någon med otroligt gäll röst ropade på henne från andra sidan korridoren. Hon stannade. Fast det var för att hon var framme vid sitt skåp och det stod en stor folksamling framför det. Irriterande. Och den gälla rösten kom närmare. "Samantha! Åh, vad bra. Jag måste prata med dig, Samantha. Verkligen, Samantha." Irriterande.
Hon vände sig inte om, utan stirrade på samlingen framför henne för att se om hennes telepatiska förmåga hade utvecklats. De flyttade inte på sig, så antagligen inte. Om hon försökte göra sig osynlig och knuffa på dom, så skulle dom springa skrikande därifrån. Och den gälla rösten skulle inte se henne. Men nu var det ju ännu en skicklighet hon inte hade finslipat och ingen sprang skrikande åt alla håll och, viktigast, den irriterande personen såg henne. En knack på axeln bekräftade det. Hon vände sig om med ett stort, falskt leende.
"Hej, Joanne. Vad vill du?" Man behöver inte vara för artig.
"Samantha, jag måste verkligen prata med dig!" sa den långa, glasögonprydda varelsen framför henne.
"Nehe, verkligen?"
Joanne petade upp sina glasögon. "Ja, vi behöver någon som som kan vara med i balkommittén och du skulle passa helt perfekt till det jobbet." Fast hon sa det otroligt fort, så Sam kunde tyda ungefär tre ord. Vilka var "kommitté" "du" och perfekt", vilket räckte gott och väl.
"Nej." Hon vände sig om och tryckte sig genom massan. Ingen varelse i universum kunde få henne att gå med i någon kommitté. Inte ens utomjordingarna som bodde i hennes mammas huvud kunde tvinga henne.
"Åh, Samantha." Joanne försökte följa efter henne, men det gick inte lika bra för henne att trycka sig framåt eftersom hon hade massa saker i händerna. Sam funderade på att bita någon. Men det skulle nog inte vara uppskattat.
Väl framme vid skåpet slängde hon upp skåpdörren. Ett tjut visade att hon hade träffat någon. Jaja, man får väl vara nöjd med det man får. När hon stängde igen skåpet och trängde sig ut åt andra hållet hörde hon att Joanne hunnit fram. En aning sent, men man fick ju faktiskt beundra henne för att hon inte gav upp.
"Samantha, Samantha", hörde hon hennes ropa. Visst kände hon sig lite oartig, men det var helt omöjligt att tycka om den glasögonprydda långbeningen. Hon hade verkligen försökt, men det visade sig som sagt vara en outförbar uppgift. Därför skyndade hon på sina steg. Hon hade hunnit ut och tittat sig omkring efter ett gömställe innan Fröken Gäll kom ikapp. Eller, hon skulle ha kommit ikapp om inte Elvis hade varit där och råkat rulla i vägen för henne, vilket gav Sam chansen att trycka in bakom en buske.
Joanne kom efter många suck och förlåt och om och men, förbi den hjulförsedde mannen och sprang förbi den gröna lilla busken som hjältinnan gömde sig i. Hon ropade namnet på den modiga kvinnan, men hon fanns icke att finna för de oinvigda.
När kusten var klar reste Sam på sig och borstade bor lite smuts från knäna. Hon tittade upp mot entrén och såg Elvis iaktta henne. Utan att veta vad som egentligen hade hänt, saluterade hon honom och gick sedan därifrån. Något sa henne att Hjulet gjort något snällt.

Helger...
Har upptäckt att vissa helger är bra. Den här, till exempel, va väldii bra. Min kära karlskoging kom och hälsade på hela helgen och det var otroligt trevligt. Hon var duktig och följde med mig på Öppet Hus. Blev lite road av hennes reaktion av mina klasskamrater, som jag inte särskilt mycket reagerar på. Men det är väl tur att nån märker dom ;)
Efter det öppna huset - med live-sändning som jag inte är så road av, men gjorde ändå och jag var väl helt okej - hamnade vi i min röda soffa och stre lite smått. Och helt plötsligt blev klockan halv ett. Hur gick detta till? frågade vi våra små hjärnor, som redan låg och sov och brydde sig inte om att svara. Under dessa massa timmar hade vi tydligen en massa mums att snacka om - snygga kroppar, killar, livsproblem, sockiplast.
Det var faktiskt riktigt skönt med en hel helg med henne, för en gångs skull, det var otroligt längesen. Det är svårt att bolla varandra när vi bor på skilda ställen och båda har olika saker på tallriken. Men vi gör så gott vi kan, antar jag. Ska försöka göra bättre - när jag har ryckt upp mig själv först.

Jaja, helt plötsligt vart det deprimerande. Ska gå och jobba lite projekt nu.

Rekommenderas: Björn Rosenström

Wheel*

Saknar...
Nu är det ju så att jag måste klaga lite smått, som jag har gjort under de senaste dagarna. Min lille man är i USA utan mig och vi ska inte höras av än på några dagar. Det känns inte så bra, men jag antar att det ska bli värre när han drar iväg till Kosovo... Dessutom kommer jag säkert va väldigt stolt över mig själv att jag klarade mig i tio dagar utan att prata med honom, fast det är svårt. Helt otroligt egentligen, att någon jag har bara har känt i 3 månader får mig att vara så här. Glad men smått skräckslagen, samtidigt. Fast... Älskar't ;)

Nu är det fullt ös medvetslös och sen upp på fötter och jobba ändå i skolan. På lördag är det Öppet Hus (21 november, 12-15, Broby Grafiska) , så allt och alla är välkomna. Själv ska man ju vara programledare i livesändningen - inte jätteskojigt, men livet är väl inte alltid det. Kom dit, men titta inte på mig - titta på alla pretty colors som finns på bilder som våra kära fotoelever har hängt upp istället :)

Rekommenderas: Mejl

Love*

Immun...
Idag har jag varit väldans duktig och jobbat med min hemsida. Jag är klar med första skissen och känner mig väldigt väldigt stolt. Den vart bra också, tycker jag. Nu ska bara min handledare titta på den och ge mig feedback - som man alltid behöver - så kan jag sätta igång och bygga den på rikigt.
Fixade även lite med pojkvännens hemsida - han bad mej kolla upp en ny design och då är jag så snäll och gör det. Är jag inte snäll? Ida också, för hon hjälpte till ;)

Har även tagit The Spruta idag, så nu är jag immun mot svin. Alltid bra - tyvärr inte mot svin i allmänhet. Attans...
Det känns inte alls farligt. Har lite ont i muskeln, men det kan bero på att jag har fått en spruta inkörd där - bara gissar... Annars mår jag fina fisken. Eller nej, jag är väääääldigt trött. Så nu ska jag nog gå ut och glo på TV en stund och sen hoppa i säng. Ska nog trösta min boyfriend först, han är lite småsur.

I helgen blir det bio!!! Och Hallsberg :) Och Lisa så klart :D

Rekommenderas: Tingeling

Dust*

Hahahahahahahahahahahaha !!!
Jag måste bara säga att min man är den underbaraste. Jag menar, titta bara på honom:


Hahahahahaha :P
Han har en Pasoa i handen. Det är gott. Jag vet inte hur det stavas.
Hejdå

Vet inte riktigt...
Har inte riktigt varit på topp i helgen. Kanske fått för lite sömn eller så är jag bara lite pmsig. Man vet aldrig. Däremot har helgen varit bra ändå, som alltid när min Mr Man är här :) Han mådde inte så bra när han kom hit eftersom han hade tagit influnensasprutan. Hade knappt sovit och hade haft feber hela dagen - stackarn. Så någon gång vid 8 halv 9 sa det boom-shicka-bam-boom och han sov. Så jag fick underhålla mej själv resten av kvällen, eftersom jag inte kunde sova - alldeles för tidigt. Det gick rätt bra, faktiskt :P
Fast den där sprutan verkar inte så jävla rolig. Han hade som sagt feber och kände sig hängig, ont i armen som han hade fått sprutan - såklart - men inatt så hade han ont i andra armen också. Det va faktiskt synd om honom för han kunde inte göra nåt då den inte gjorde ont. Men efter lite liniment och två alvedon kom han och la sig igen och sen klagade han inte mer. Men lite läskigt är det att man kan få så ont. Jaja, man får väl ta den och se hur mycket man plågas själv.

Rekommenderas: Johan Falk - Jag erkänner, dom är helt reko

Finder*

Är tvungen att berätta hur snäll min Mr Man är. Han gav mej dom här parfymerna - är han inte gullig :) Luktar gott gör dom också ;)



Foto av lille Tant Knutsson - arton.webblogg.se