knjiga

Tre veckor. Borde han inte ha tagit upp det vid det här laget? tänkte Sam lite som i förbifarten när Elvis rullade förbi henne i korridoren. Efter kyssen hade dom inte sagt ett ord till varandra - fast de hade varit i samma rum ett flertal gånger. Bob var både helt förtvivlad och upp över öronen förtjust. Hon visste inte riktigt hur hon skulle tolka det. Och hon visste verkligen inte hur hon skulle tolka Elvis. Efter Händelsen var hon så förvirrad att hon glömde bort att inte bry sig. Ena stunden var han helt anti-Samantha och ignorerade henne och i nästa - Boom! Det var faktiskt så det lät, lite grann.
Nu, tre veckor senare, var hon lika förvirrad, men hon hade bestämt sig för att inte bry sig så mycket. Antagligen var det bara tillfällig sinnesrubbning från båda sidor, den kvällen.
"Hej, Sam", hälsade en kille som hon inte hade en aning om vem det var.
"Hejsan, långe man", svarade hon. Han log med hela ansiktet. Sedan första dagen hade folk som hon aldrig - uppenbarligen - hade träffat förut hälsat på henne. Hon trodde att det hade något att göra med tomatsåsincidenten med den snygga tjejen - som tydligen hette något på A. Ashely. Anna. Alyssa...
"Samantha! Samantha!" Någon med otroligt gäll röst ropade på henne från andra sidan korridoren. Hon stannade. Fast det var för att hon var framme vid sitt skåp och det stod en stor folksamling framför det. Irriterande. Och den gälla rösten kom närmare. "Samantha! Åh, vad bra. Jag måste prata med dig, Samantha. Verkligen, Samantha." Irriterande.
Hon vände sig inte om, utan stirrade på samlingen framför henne för att se om hennes telepatiska förmåga hade utvecklats. De flyttade inte på sig, så antagligen inte. Om hon försökte göra sig osynlig och knuffa på dom, så skulle dom springa skrikande därifrån. Och den gälla rösten skulle inte se henne. Men nu var det ju ännu en skicklighet hon inte hade finslipat och ingen sprang skrikande åt alla håll och, viktigast, den irriterande personen såg henne. En knack på axeln bekräftade det. Hon vände sig om med ett stort, falskt leende.
"Hej, Joanne. Vad vill du?" Man behöver inte vara för artig.
"Samantha, jag måste verkligen prata med dig!" sa den långa, glasögonprydda varelsen framför henne.
"Nehe, verkligen?"
Joanne petade upp sina glasögon. "Ja, vi behöver någon som som kan vara med i balkommittén och du skulle passa helt perfekt till det jobbet." Fast hon sa det otroligt fort, så Sam kunde tyda ungefär tre ord. Vilka var "kommitté" "du" och perfekt", vilket räckte gott och väl.
"Nej." Hon vände sig om och tryckte sig genom massan. Ingen varelse i universum kunde få henne att gå med i någon kommitté. Inte ens utomjordingarna som bodde i hennes mammas huvud kunde tvinga henne.
"Åh, Samantha." Joanne försökte följa efter henne, men det gick inte lika bra för henne att trycka sig framåt eftersom hon hade massa saker i händerna. Sam funderade på att bita någon. Men det skulle nog inte vara uppskattat.
Väl framme vid skåpet slängde hon upp skåpdörren. Ett tjut visade att hon hade träffat någon. Jaja, man får väl vara nöjd med det man får. När hon stängde igen skåpet och trängde sig ut åt andra hållet hörde hon att Joanne hunnit fram. En aning sent, men man fick ju faktiskt beundra henne för att hon inte gav upp.
"Samantha, Samantha", hörde hon hennes ropa. Visst kände hon sig lite oartig, men det var helt omöjligt att tycka om den glasögonprydda långbeningen. Hon hade verkligen försökt, men det visade sig som sagt vara en outförbar uppgift. Därför skyndade hon på sina steg. Hon hade hunnit ut och tittat sig omkring efter ett gömställe innan Fröken Gäll kom ikapp. Eller, hon skulle ha kommit ikapp om inte Elvis hade varit där och råkat rulla i vägen för henne, vilket gav Sam chansen att trycka in bakom en buske.
Joanne kom efter många suck och förlåt och om och men, förbi den hjulförsedde mannen och sprang förbi den gröna lilla busken som hjältinnan gömde sig i. Hon ropade namnet på den modiga kvinnan, men hon fanns icke att finna för de oinvigda.
När kusten var klar reste Sam på sig och borstade bor lite smuts från knäna. Hon tittade upp mot entrén och såg Elvis iaktta henne. Utan att veta vad som egentligen hade hänt, saluterade hon honom och gick sedan därifrån. Något sa henne att Hjulet gjort något snällt.