knjiga

"Hur har första dagen i skolan varit då?" frågade Bob när dom sprang på vandra i trapphuset. Inte sprang-på-ramla-glida-ner-för-trappan-lika-med-jobbig-huvudvärk-sprang-på utan ett vanligt spontant möte. Kunde ha berott på att Samantha gick uppför den här gången och då gick det inte lika fort.
"Väldigt bra. Jag hällde vatten på min engelskalärare, spillde tomatsås över en snygg kille när en lika snygg tjej knuffade till mig, hällde den resterande tomatsåsen över den snygga tjejen, skrev en uppsats och åt en kaka."
Först stirrade han på henne. Hon kanske var lite för ärlig. Men det var ju det som hände.
Sedan skrattade han. "Höhö", lät det. Som en påtänd tomte. "Jag borde inte vara förvånad, antar jag. Kommer du ner senare?"
Hon bet sig i läppen. Hon ville gärna komma ner till Bob och Ella Marie, men det fanns ju ännu en boende där. Och den kom hon inte jättebra överens med. Första gången hon hade varit där hade han ignorerat henne nästan hela tiden och när han väl sa något kunde det vara "Skicka sockret" eller "Vad hette du nu igen?" Jupp, en trevlig kille. Sedan, idag, fick reda på att han gick parallellklassen. Mötte honom i korridoren. Hälsade. Ännu en gång ignorerad.
"Eh jo, ja..." Sedan himlade hon med ögonen. "Ja, jag kommer." Herregud, sa hennes hjärna.
Bob log. "Bra, för vår syrra är hemma och varken morsan eller kungen har kunnat hålla käften om dig, så hon vill nog se vem som är så populär."
Hon hajade till. "Har Elvis snackat om mig?" Det lät ju bara skumt.
"Eh", han verkade inse att han hade gjort ett misstag, "ja, du vet som man snackar om nya grannar och skolkamrater. Men jag måste kila nu - kom bara ner senare. Hejdå." Och så försvann han.
Samantha fortsatte upp för alla trappor. Varför tog hon inte hissen? Det var ju jobbigt att gå. Hon hade redan glömt bort att Hjulet, a.k.a Elvis, hade pratat om henne. Det var onödigt att lägga ner för mycket tid på en sak.
"Jag kommer i fred", hälsade hon när hon kom innanför dörren. Det var en sak hon hade börjat med när hennes mamma höll på att dra till henne med basebollträet de har innanför dörren. Anledningen till det var att hon hade börjat lyssna när dom snackade om kriminallitet och UFO:n på tv - så nu trodde hon att både kriminella och utomjordingar skulle bryta sig in. Ja, Hawkins-familjen var inte jättenormal.
Christine kom ut från köket. "Åh, hej, älskling! Hur var skolan?"
"Jättebra", log Sam. Det fanns ingen orsak att berätta det hela detaljerat.
"Vill du ha mat?"
"Varför frågar du?" Det fann ingen som helst anledning att fråga om hon ville ha mat. Sam åt jämt och ville äta jämt. Nu gick hon in i köket och tog en tallrik och lassade på ris och korvgryta. Därpå öste hon ketchup och oregano över det hela. Mumma! "Jag ska gå ner till Bob sen", sa hon. Men hon hade massa ris och sås och korv i munnen så det kom mer ut: MaskaneOben.
"Visst, visst. Du får hälsa Ella Marie och säga tack för receptet på citronkakan."
"Mm."
"Är maten god?"
"Mm."
"Har kastruller öron och näsborrar?"
"Mm."
Christine gick ut ur rummet och lämnade sin dotter ensam med maten. Ett misstag i vissa situationer, men nu hade hon redan ätit och också ställt undan mat till sin man.

Bobs syster hette Cher, som i Cher. Så var det med alla barn, Bob var döpt efter Bob Marley, Elvis efter The King och deras andra bror hette Buddy, efter Buddy Holly. Det kanske inte bara var Samanthas familj som inte var jättenormal.
"Det är så kul att träffa dig, Sam", sa Cher medan hon skakade hand med Sam. "Min mamma avgudar dig och mina bröder är helt..."
"Okej", avbröt Bob. "Nu har ni hälsat. Gud, så bra. Nu käkar vi chips och kollar på film. Jippie!"
Samantha och Cher utbytte en blick och gick sedan efter Bob in i vardagsrummet. Sam nästan tvärstannade när hon såg att Hjulet satt i soffan. Shit, var första tanken. Rör på dej, idiot, var den andra. Hur gör man? var den tredje. Tillslut kom hon på hur man gjorde och som tur var hade Cher och Bob börjat gräla om vilken film dom skulle se. Hjulet stirrade rakt på henne, kanske eftersom hon hade stirrat rakt på honom också. Smidigt, Sammy, smidigt. Hon satte sig längst bort från honom och försökte att inte titta.
Cher bestämde att de skulle se "Fäst vid dig", så Bob blev lite småsur. "Varför sitter du där för?" gnällde han till Sam. "Min plats." Så hon fick snällt resa på sig. Saken var den att Cher hade redan satt sig och det var på den platsen som hade Samantha's namn på den. Tyvärr så var det ingen annan som såg det, så hon fick slå sig ner på den kvarvarande platsen - bredvid Hjulet. Nästan uppressad mot hans syster, men ändå.
Bob blev gladare när han insåg att filmen var helt okej och när han fick en egen chipspåse. Cher, Samantha och Hjulet delade på en annan. Sam's favorit, sourcream, men hon kunde knappt njuta eftersom hon visste att hennes ovän åt ur samma påse. Men hon och Cher conectade under filmen, så hon lyckades slita sin hjärna från killen bredvid en stund.
Men så kom ju stunden då filmen var slut och två fjärdedelar hade somnat. Alltså blev hjältinnan kvar med sin ärkefiende. Väldigt nära sin ärkefiende. Mysigt nära. Attans. Saken var den att Cher hade somnat liggandes, så Sam hade fått makat på sig, närmare och närmare den yngsta i syskonskaran. Och han kunde ju inte direkt flytta på sig, för han satt vid armstödet och inte kunde han resa på sig heller, för... Ja, det var ju ganska uppenbart. Tillslut rullade eftertexterna och Sam och Elvis halvsov bredvid varandra. Tätt bredvid varandra. Tills hon vaknade med ett ryck och for upp.
Elvis ryckte också och höll på att ramla ur soffan. "Shit. Vad håller du på med?"
Sam höll sig för hjärtan. "Åh herregud, vilken jävla mardröm." Hon slängde sig ner i soffan igen. "Helvete, den var inte kul den."
"Okej..."
Då insåg hon att det faktiskt var Hjulet hon pratade med. "Just det, du är nog inte intresserad. Jag ska nog dra. Buh-bye." Hon reste på sig för att gå men en hand grabbade tag i hennes.
"Vänta." Hon väntade. Han verkade tveka. "Eh... Kan du hjälpa mig i stolen?"
Det hade hon inte väntat sig. Hon nickade stumt och hämtade rullstolen åt honom. Efter förvånansvärt lite krångel var han i och följde henne ut i hallen.
"Okej. God natt då", sa hon och var på väg att öppna dörren. Då tog han tag i hennes hand igen. Men den här gången drog han henne mot sig och utan att hon fattade vad som hände, kysste han henne. Hon fattade verkligen ingenting. Det gick för fort. Det kändes som en dålig kärleksnovell då allt bara händer skitfort och är sedan slut. Eller, det kände väldigt, väldigt bra också. Utan att ha frågat om tillåtelse försvann hennes andra hand från dörrhandtaget. Den dök i stället upp i hans hår, där den grävde ner sina fingrar. Elvis hand gled uppför hennes arm och mot hennes hår, som för att hålla fast henne.
"Ey, Sam, vart är du?" De slet sig ifrån varandra sekunden innan Bob dundrar ut från vardagsrummet. "Vem kysser någon?"
Sam hämtade sig snabbast. Hon var tvungen, för hon stod med ansiktet vänt mot den store klunsen. Elvis såg förvirrad ut. "Vadå kysser? Vad drömmer du egentligen?"
Han såg lite fåraktig ut när han insåg att det bara var dom i hallen. "Åh, eh.. Jag vet inte, måste ha..."
"Jaja, jag måste dra innan farsan kommer ner. Han skulle inte tro mig om jag sa att det inte pågick något kyssande. Hejdå." Hon kastade en blick på Elvis, som undvek att möta den. Hon hade själv ingenn som helst aning om vad som nyss hade hänt.