knjiga

Förlåt, men jag va bara tvungen. De som inte vill läsa, läs inte...

Timothy stod vid vägkanten med ryggen vän mot mig. Jag ville röra honom men det kände ändå alldeles för overkligt. Det här kunde inte hända på rikigt, han kändes för allvarlig. Jag hatade honom, han och jag hatade varandra; min känsla av samhörighet kunde inte stämma. Mina andetag blev ljudligare och han vände sig mot mig. De gröna ögonen borrade sig in i mig och jag kunde inte känna något längre. Den enda boten var han. Utan honom skulle jag inte överleva. Utan min tillåtelse sträckte jag handen mot honom med slappa fingrar. Jag skrek åt dom att sluta, men dom lyssnade inte på mig. Snälla, sluta, snälla. Jag knep ihop ögonen. Det här är en dröm, det här händer inte. Jag kände en mjuk känsla av hud mot mina fingrar, sedan rycktes jag bort av ett iskallt tryck.
Jag satte mig käpprakt upp i sängen. Vatten droppade från min näsa, mina ögonfransar, mitt hår. Allt. För en sekund fattade jag ingenting och undrade hur i hela friden jag kunde ha kissat på mig vid huvudet. Sedan spände jag ögonen i den retirerande ryggen som tillhörde allas mardrömmar.
"Billy!" skrek jag så högt jag kunde med min morgonhesa röst. "Sov med öppna ögon inatt, säger jag bara!" Ett högt skratt hördes från rummet mitt emot mitt eget. Med en grymtning reste jag mig ur sängen och släpade mig själv in i duschen. Usch, jag hatar att duscha på morgonen. Helst ska man gå upp så sent som möjligt så att man precis hinner med allt man måste göra. Väl i duschen skrek jag nästan rakt ut.
Vad i helvete drömde jag inatt? Åh, herregud, låt mig dö. Jag stoppade ansiktet rakt i strålen och frustade snart efter luft och fick ner vatten i luftstrupen, blev tvungen att slänga mig ur duschen, hostade nästan upp lungorna och ställde mig i duschen och renade mig. Jag är inte långsiktig jag.
Mamma var uppe när jag kom ner i köket. Hon tittade förvånat upp på mig. "Vad gör du uppe?" Det var nästan en anklagande ton. Vadå? Jag går upp i tid ofta. Hyfsat. Ibland. Okej, jag brukar få stressa på morgonen, men så stäm mig då.
Jag sa så till mamma.
"Nej", sa hon, "jag menade inte så. Jag menar, vad gör du uppe klockan halv åtta en lördag?"
Jag stirrade på henne. Bara stod där och tittade. Sedan gjorde jag helt om och sprang upp till Billys rum. Där stormade jag in. Eller, jag skulle ha stormat in. I stället var dörren låst och jag brakade in i den så att näsan trycktes upp i hjärnan och jag kraschlandade på golvet nedanför dörren. Jag låg kvar en stund. Vad fan hände? snurrade runt i mitt skadade huvud. Efter ett tag hörde jag ett asgarv. Min näsa ömmade, så jag kände lite på den för att se att hela var kvar. Jag tittade upp och såg min lillebror skratta arslet av sig. Han stod dubbelvikt med armarna mot magen. Hans kantiga ansikte var knallrött av ansträgningen. Jag reste mig lugnt, gick in i badrummet, letade upp hans raklödder och pappas hudlotion. Därefter gick jag ut i hallen igen. Billy stod fortfarande kvar, jag tror han inte ens märkte att jag försvann. Jag knäpper upp locken på raklödderburken och lotionflaskan. Snart hörs det skrik och skrän när jag häller bådas innehåll över min bror. Jag gör det snabbt och kutar sedan därifrån som om självaste presidenten var efter mig. Billy försöker komma ikapp mig, men han halkar i röran som hamnat på golvet och slår emot väggen istället. Jag håller på att inte ta mig ner för trapporna, så mycket skrattar jag. När jag kommer ner faller jag ihop på golvet. Pappa kommer in genom ytterdörren med en tidning i handen. Han tittar skumt på mig.
"God morgon, Jess", hälsar han.
Jag harklar mig och reser mig upp. "God morgon, pappa", säger jag allvarligt och fortsätter ut i köket. Där sätter jag mig på en stol och nickar åt min mamma. "God morgon, mamma."
Dom tittar på varandra innan mamma skakar på huvudet och pappa rycker på axlarna. Jag tror de har blivit vana vid sjutton år av mina påhitt.
Mamma ger mig ett glas juice. "Louise var här förut. Timmy ska ju till sin farmor idag, så hon lånade kylväskan." Jag ignorerade henne, precis som jag alltid gör när Timothys namn dyker upp i ett samtal. "För han ska ju åka så långt, så han måste ha något med sig." Jag började tugga på mackan hon gav mig. "Och eftersom du inte har hälsat på din farbror på så länge så tänkte jag att du kunde åka med Timmy, eftersom han ska till samma stad."
Jag tuggade en stund till innan jag insåg vad hon hade sagt. Då svalde jag, självklart med fel strupe och hamnade än en gång i en host-fräs-spott-kippa-efter-andan-situation. Pappa dunkade mig i ryggen med skyldig min.
Jag drog ett raspande andetag och spände ögonen i mamma. "Ursäkta?"
Mamma var inte så rädd för mig som pappa var ibland. Hon torkade bort lite spilld juice. "Ni åker vid tio, se till att du tar med dig tandborsten."
"Va?" sa jag tyst. I mitt huvud skrek jag VAAA?!?! Men man kan inte skrika i huvudet och prata lugnt samtidigt, så jag höjde rösten. "Menar du att jag ska sitta i samma bil som Timothy? Min ärkefiende, Timothy? Timothy som, bland annat, hällde senap i håret på mig framför hela skolan, Timothy? Är du helt från vettet!" Jag stod upp och skrek. Min hals gjorde ont.
"Han menade inte att hälla senap i håret på dig, det var en olyckshändelse."
Jag skrattade torrt. "Ha. Jo visst, en olyckshändelse - det var så det var. Gå och skaffa lite vett. Jag åker inte i samma bil som honom!"

Två timmar senare sitter jag i en blå audi, med honom.