Till dej, Ida :)

"Ett... Två... Tre! Fan, en gång till. Ett... Två... Tre, vi tar det på fem. Fyra... Fem! Helvete, varför går det inte för?" Samanthas mamma släppte taget om hyllan. Sam hoppade kvikt undan och hennes pappa ylade till när hela tyngden landade på hans tår. Christine verkade inte märka honom. Hon studerade det lilla utrymmet vid väggen där den stora hyllan skulle få plats. "Det borde ju gå."
Sam lutade sig mot väggen mittemot. "Jag sa ju att det var för litet, hyllan kommer aldrig gå in där."
"Men jag var ju så säker..." Christine kliade sig i huvudet.
Nu lade sig Harold i. "Kanske ska vi ställa TV:n här istället?" Han gnuggade sin ömma tå.
"Tv-bänken får inte plats", insköt dottern. "Varför inte bara ställa den där", hon pekade på ett högt bord med en röd blomma på, "i hålet här, skjuta soffan närmare fönstret och sedan ställa hyllan där." Hennes föräldrar tittade på möblerna. Hon gav dom tid, de behövde det för att få hjärnorna att snurra igång ibland.
"Ja... Varför inte?" sa Harold, vänd mot sin fru.
Hon rynkade pannan ett ögonblick och slog sedan förtjust ihop händerna. "Det blir ju perfekt! Åh, du är brilliant, Sammy." Hon kysste sin dotter på kinden. "Helt brilliant."
Sam log lite och backade sedan mot dörren. "Eh, jag går och... köper mjölk. Ja, jag måste ha mjölk." Hon grabbade tag i sin jacka och skyndade ut i tamburen. "Vill ni ha något?"
Hennes pappa stack huvudet runt hörnet. "Jag vet att du bara försöker slippa bära, så du kan väl göra något vettigt och köpa med pizza åt oss?"
"Visst, jag kommer tillbaka snart." Hon skyndade sig ut innan hennes mamma kom på just det som hennes pappa hade gjort. Christine var inte lika snäll när det gällde sådant. En rultig kvinna med stora idéer och ännu större käft. Harlod var motsatsen. Tystlåten och smal - fast han var smal på ett muskulöst sätt, inte tanig.
Båda två hade en förmåga att göra något åt spontana idéer. Folk brukade ju få en idé och tänka "Åh, det skulle jag vilja göra" men sekunden därefter inse att det aldrig skullle gå och lämna det där. Sådana var inte Hawkins. Den senaste idén hade varit att sälja sitt stora hus på landet och flytta in i en trea mitt inne i storstan. I en annan storstad än den storstaden som dom bodde vid innan. Så allt var nu helt nytt. Och vem led av det? Samantha. Men hon visste att det var vad hennes föräldrar ville för tillfället, så då fick det vara så. Hon tyckte också om nya saker.
Hon struntade i hissen. Gå, det var det bästa man kunde göra. Dessutom gick det nerför nu, så det var lugnt med motionsnivån. Fast hon tog dom i hög fart. Hur hon än försökte kunde hon aldrig gå i trappor ordentligt. Hon skulle alltid springa eller ta två eller tre steg i taget, hoppa ner för de sista stegen, ibland glida på räcket. Livet blev så mycket roligare då. Och eftersom hon oftast tar dom i hög fart blir bromsarna ofta ett problem. Speciellt om det kommer något oväntat i vägen. Dom en person.
Det sa pang och helt plötsligt låg hon i trappen med en väldigt tung sak över sig. Efter en halv sekund började hon glida och saken gled med henne. Snart låg hon på golvet mellan två trappor och försökte andas. Nu insåg hon att hon inte var ensam. Någon annan andades lika anfått som henne. Vart kom det ifrån? Sedan kände hon sig ganska korkad. Det kunde ju faktiskt komma från personen som låg på henne.
"Ehum", väste hon. "Res på dig, kanske." En grymtning hördes och sedan försvann tyngden. Snart blev hon uppdragen på fötter.
"Sorry", sa hennes kollisionspartner. "Men du kom ganska fort, jag hann inte se dig."
"Äsch, det är inte första gången, så för mig är det lugnt. Är du okej?" Hon sneglade upp på honom. Han var flera meter. Okej, typ en och nittio - men för en person som var en och sextiotvå, så var han ganska lång. "Whoa, du är lång." Sam har aldrig varit känd som den blygsamma typen, riktigt.
Han skrattade till. Nu såg hon att han kunde vara runt tjugofem, kanske. "Är du säker på att du inte slog i huvudet?"
Hon log mot honom. Han var ju lite rolig. "Tror inte det, men läkarna forskar kring möjligheten att mamma tappade mig i golvet när jag var barn."
Han skrattade igen. Tydligen var hon rolig också. "Vet du? Kom in till mig och ta dig lite kaffe innan du rusar iväg. Du är väl ny i huset?"
"Yesbox, ny som... Ja, skit samma, jag vill ha kaffe."
Det visade sig att Trappmannen bodde precis vid toppen av trappen som han var hans namne. Alltså på andra våningen, tre våningar under Sam. När han öppnade dörren hojtade han: "Jag har sällskap!" Tja, det finns många sätt att göra sig känd, antog hon.
En liten kvinna kom ut ur ett rum som verkade vara köket. Förklädet avslöjade henne. "Sällskap? Vad menar du med det?" Sedan såg hon den blonda tjejen bredvid sin son - Sam antog att det var mamma Trappman. "Nej, men, dig såg jag ju förut utanför huset. Ni har nyss flyttat in, eller hur? Åh, vad trevligt. Vi behöver mer ungdomar i det här huset. Det bor bara en massa gamlingar."
"Så mycket gamlingar är det inte. Och dom är coola, nästan hela bunten", invände Trappmannen. "Dessutom är jag knappast ungdom längre." Han krökte ryggen och hängde lite med huvudet. "Jag känner att mina leder börjar gnissla. Har du något smörjmedel?" frågade han Sam. Hon höll upp sina tomma händer med en nekande, sorgsen min. Han skakade menande på huvudet. "Ack, vilken nöd."
Hans mamma daskade till honom på armen. "Skärp dig nu, när vi har gäster. Och du är bara tjugotre."
"Alltså hög tid att du flyttar ut", sa en röst till höger om gruppen i hallen. Sam vände sig om och försökte att inte stirra.
"Äsch, rulla tillbaka till din gitarr, brorsan, och låt mig impa på gästen", retades Trappmannen med sin, ännu en gång antog Sam, bror. "För jag hittade henne först", lade han till sedan när han såg den yngre titta intresserat på Sam.
"Vet du vad hon heter då?" frågade killen, som Sam inte kunde låta bli att kalla Hjulet. Anledningen var att han satt på hjul. I en rullstol. Fast hon hade sett många i rullstol förut, påverkade det här henne med än något annat. För den där killen såg helt otrolig ut. Snygg som fan, om hon fick uttrycka sig fritt i sin egen hjärna.
Trappmannen himlade med ögonen. "Det är klart att jag vet vad hon heter." Han lutade sig närmare henne. "Vad heter du?" viskade han
Hon log och viskade. "Sam."
"Det är ju Sammy. Herregud, tror att jag bjuder in folk utan att fråga vad dom heter. Vad tror du om mig, egentligen?"
Hjulet höjde händerna i försvar. "Oj, förlåt mig, jag trodde inte att du hade sådan koll. Vet hon vad vi heter?"
Det var Sam som svarade: "Nej, för jag är en sådan där som följer med folk hem utan att veta vad dom heter."
Trappmannen föste in henne i köket. "Jag är Bob, min käre mor heter Ella Marie och han som rullar är vår egen kung, Elvis"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0