knjiga

Min morgon spenderades i ett mötesrum där min stackars hjärna attackerades av ett halvdussin skåningar utan slut på sin nyfikenhet. Det lilla av min hjärna som fungerade försökte jobba fram ett logiskt svar, samtidigt som jag försökte förstå själva frågan. Om man ska sammanfatta morgonenn med ett ord så får det bli Pust! Kvart i tio fick jag i alla fall fly därifrån, och jag antar att det gick hyfsat bra.

Nu ska jag försöka skriva om min novell till ett manus.. Några förslag?

// Ibland känns det bara onödigt. Man kan i evigheter gå och drömma om vad som kunde varit, det som kunde vara. Det är sådant man inte läser om i böcker. Där är huvudkaraktären säker, analyserar problem och får sitt lyckliga slut. Om karaktären mot all förmodan skulle vara en drömmare är både dess personlighet och vardag inte ens nära att likna en verklig drömmares. Som jag. Min vardag bestod helt av distraktioner från alla håll – mest från min högpresterade hjärna. Och vem har sagt att detta inte är ännu en dröm?
Det kanske var genom sömnens dåsiga ögon jag stirrade in i den mörkgrå blicken ovanför mig. Kanske var det drömmens varma omfamning jag kände och inte den heta huden som strök mot min pulserande kropp. De mjuka läpparna som i detta ögonblick mötte min ivriga mun, kunde tillhöra ett av mina fantasifoster. Men inte ens jag var kreativ nog att skapa något så vackert och äkta. När mina fingrar gled över hans ansikte, hoppade minnen upp i mitt nu lugna huvud – från första gången vi träffats.

Frasen 'Kärlek börjar alltid med bråk' fick för mig en helt ny innebörd. Att vara ny på en skola i ett helt nytt område, dock i samma stad – tack och lov för det! – var inte riktigt hur jag hade tänkt börja mitt sjuttonde år. Den här skolan var inte ens en fjärdedel så stor som min gamla. Och var finns allt folk? Här såg min med lite tur högst fem personer i korridorerna när det var lektion. Inte alls som jag var van vid – där jag kom ifrån skolkade nästan alla minst en gång i veckan. Det hände inte ofta att jag gjorde det, men ibland kunde man bli skoltrött och ville bara hänga i caféterian. Jag mindes med ett leende att det en gång hade saknats femton elever från en mattelektion.
En solig dag i mars bestämde jag mig i alla fall för att skippa kemin – jag hade gått den avancerade kursen förut, så läraren hade inget att säga som var nytt för mig. Under tjugo minuter mötte jag bara två personer där jag satt i solen och kopplade av med en bok. Plötsligt hörde jag en sorts explosion framför mig, men innan jag hunnit reagera var jag slagen till marken av något. I fallet såg jag glasbitar passera över mig, men min sega hjärna registrerade inte faran förrän den var långt över.
Men det gick riktigt fort att inse att någon låg på mig och pressade ner mig med sin tyngd. Jag knuffade bort vikten och reste mig. Efter att ha borstat av mig mötte jag den grå blicken, jag visste vem min räddare var. Inte vid namn, men jag hade sett honom några gånger i caféterian. Jag trodde vi hade kemi tillsammans. Ingen jag riktigt lagt märke till, främst för att jag tvingat mig själv att inte lägga märke till någon.
Men nu kunde jag inte låta bli. Hans mörka ögon tog andan ur mig för ett halvt ögonblick. På någon sekund registrerade jag reste av hans ansikte – den skära munnen var vriden i ett snett leende under den raka näsan, kindbenen var höga och pannan slät. När jag än en gång mötte hans ögon kände jag irritationen bubbla upp inom mig – jag visste inte hur eller varför, men jag brydde mig inte.
Plötsligt rörde sig hans läppar och händer samtidigt. ”Är du okej?” frågade han med en road ton. Hans röst var lite dov, inte riktigt rätt. Undermedvetet insåg jag hans handikapp, men jag var för irriterad för att bry mig.
”Ja”, snäste jag och rodnade när hans leende blev bredare. ”Vad är det som är så roligt?”
Än en gång viftade han med händerna när han pratade. ”Du är irriterad”, konstaterade han och ignorerade min fråga.
”Jaha, verkligen?” Min röst dröp av sarkasm, men det hörde han förstås inte. Det kändes onödigt. ”Jag älskar när folk slänger sig över mig.”
”Förlåt, men hade jag inte gjort det hade du inte älskat något så mycket längre.”
”Hur vet du det?” Nu lät jag riktigt grinig. ”Du kunde ha varnat mig, eller hur? Ropat. Det måste ha tagit en stund att komma över hit.”
Nu såg jag en rynka växa fram mellan hans ögonbryn. Ha, han kunde också bli sur. ”Jag tänker inte be om ursäkt för att jag räddade ditt liv, om det är det du tror. Fast om jag visste att du var så här bortskämd och otacksam skulle jag inte ha ansträngt mig så.”
Orden brände när vi stirrade på varandra. Så tusan heller att jag skulle låta honom vinna det här. Men tillslut tvingade min nyfikenhet mig att bryta tystnaden.
”Vad hände?” Jag försökte prata tydligt, fast jag pressade fram orden mellan mina hopbitna tänder. Han förstod ändå.
”Experiment på kemin”, väste han precis likadant.
Jag hajade till. Att jag valde idag av alla dagar att skolka. Jag visste inte en att jag hade suttit utanför kemisalens fönster. Ironin fick mig att slita blicken från honom och börja samla ihop mina saker som hamnat på marken. När jag vände mig om igen hade killen försvunnit.

En suck undslapp mina läppar när jag mindes hur korkad jag hade varit. Han märkte de och såg nyfiket på mig. Jag log och låste fast fingrarna i hans röda hår. Mitt leende besvarades och vi var tillbaka i min dröm.
Jag hade såsmåningom insett hur dum jag var och hur hans ord stämt in så bra på mig – och även om jag inte skulle erkänna det, att jag inte kunde sluta tänka på hans djupa, mörka ögon. Då jag alltid varit den som avskyr att hålla konflikter uppe, svalde jag en dag min stolthet. På slutet av kemilektionen hindrade jag honom vid dörren.
Först såg han förvånad ut och, efter att ha tittat ner på mitt ansikte – woah, han var lång – irriterad. Jag ignorerade det och drog med honom ut ur rummet och vidare runt hörnet. När vi stannade vägrade han titta på mig, vilket var en liten nödvändighet.
Jag väntade en stund, men när det verkade som om han inte skulle ge med sig lade jag handen på hans käke och tvingade honom att se på mig.
”Jag vill be om ursäkt för hur jag betedde mig”, sa jag lugnt. ”Du överraskade mig vid ett väldigt dåligt tillfälle. Förlåter du mig?”
Ett tag trodde jag att han inte hade uppfattat vad jag sagt, för hans ansikte var helt uttryckslöst. Sedan såg det plötsligt ut som om han knappt kunde hålla tillbaka ett leende. ”På två villkor”, sa han halvt allvarligt, halvt road. När han rörde sig insåg jag att min hand låg kvar på hans ansikte. Jag rodnade och drog bort den.
”Vad för villkor?” frågade jag misstänksamt.
”Först”, han höll upp ett finger, ”du tackar mig.” Han log nu.
Jag andades ut och slappnade smått av. ”Tack för att du slängde dig över mig”, retades jag lite.
Leendet breddades, de vita tänderna syntes nu. ”Och andra villkoret är att du går ut med mig.”
Jag tappade hakan. Va? Hur hände det här? Medan min hjärna försökte jobba upp ett bra svar vandrade mina ögon över honom. Tanken på att hans hår var så rött utan fräknar eller blek hy slog mig och jag tyckte att det var fascinerande att han var så lång utan att vara gänglig. Han såg otroligt bra ut med skrattgropar och små, små skrattrynkor vid ögonen. Det slog mig också att han hade sinne för humor, han var egentligen rätt trevlig och tålmodig – jag behövde någon tålmodig nära mig. Han verkade ta mitt temprament och mina drömmerier med en nypa salt, fast han hade så klart inte sett en bråkdel ännu.
Utan att tänka mig för svarade jag ja och hans ansikte strålade. Jag ångrade mig inte, men för att ta ner honom på jorden tillade jag: ”Men jag bestämmer vart vi ska.”

Jag skrattade åt minnet av hans min när jag dagen efter oskuldsfullt hade föreslagit balett eller opera. Självklart var det bara för att se hans reaktion, för själv hade jag inget till övers för sådant klassiskt och konstfyllt. Vi hade hamnat på någon pizzeria och snackat hela kvällen. In på natten, faktiskt. Och här var vi nu ett år senare utan att kunna ta händerna ifrån varandra. Jag visste hur våra vänner inte kunde förstå att vi fortfarande var lika nykära som de var den första månaden – och det var inte på väg att svalna.
Han drog sig undan litet igen och mötte min blick. ”Får jag höra skämtet?”
Jag skrattade igen. ”Du är nyfiken”, svarade jag och lindade armarna om min hals.
Han stämde in och kysste mig. ”Jag är nyfiken”, mumlade han.
Jag buttade bort honom igen. ”Jag tänkte på balett”, sa jag med en slug blick.
Min älsklings tysta skratt övergick till ett högt glädjeljud och vi båda skrattade tillsammans tills tårarna rann.
Jag suckade förnöjt inom mig. Nej, inte ens jag skulle kunna vara så kreativ. //